Min balkong står stilla och väntar. I alla fall känns det så. Allt som ska gulna och allt som ska falla har redan gulnat och fallit, men resten verkar hålla andan och bara vänta på att något ska hända.
Kanske kommer jag ut en morgon när den riktiga kölden har kommit och upptäcker att allt är kalt och golvet är täckt med drivor av fallna blad...
Rosorna har stelnat eller rör sig i slow motion.
En del är fräscha.
Andra har väntat länge.
Pelargonen som försöker flytta in i mossbaljan har börjat gulna lite, men skickar ändå upp nya knoppar.
Mossbaljan känns lite extra skogig nu i november.
Rosblad som faller till golvet, makar ihop sig på fatet och förvandlas till rostig metall. ;)
Trängsel...
Snirklor...
Lilla cyklamen klarar sig nog ett tag till och azalean ser ut att trivas med fötterna i mossan.
Törnrosa fick flytta från bordet och istället flyttade de uppstammade små rosorna dit.
Men törnrosa kom aldrig längre än till golvet, för jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle göra med henne. Så här står hon nu.
Men så upptäckte jag att hon har fått frön, så nu har jag bestämt mig för att inte försöka mig på någon övervintring utan det blir en tidig sådd istället.
Till sist lite gulnat och lite rostigt.
Gult är vackert!
Men allra sist en septemberbild som får mig att längta till våren: Min nya lilla kolonilott! Å vad jag längtar efter att få gräva, plantera och bygga!